”Lärande kan bara ske när ett barn är intresserat. Om han inte är intresserad är det som att kasta marshmallows på hans huvud och kalla det för att äta”
Katrina Gutleben
Jag delade det här citatet på IG för ett tag sedan, och för att några frågade och för att jag tycker det är så magiskt fint när lärande får komma naturligt – här är ett exempel på vad fritt lärande kan vara och betyda och hur just vi föredrar att ha det alla dagar i veckan om vi får:
Det är en helt vanlig torsdagseftermiddag och min 14-åriga pojk kommer med stjärnögon som tindrar över en idé han vill ha hjälp att förverkliga. Han har ett brinnande intresse för vapen och just nu är det gammeldags vildavästernrevolvrar som gäller. Han har nyligen köpt sig en i luftpistol som han sparat ihop till, en replika av någon tjusig modell som han är lyckligt förälskad i. Nu behöver han ett hölster och han har kommit på att han kan sy ett själv för att spara pengar.
Han förklarar med sådan iver och strålglans att jag tänker att det här kan vara öppning till något stort och viktigt. Jag förstår också att det är det här han ägnat sin tid vid datorn åt på sistone, efterforskande och inspiration till pistolhölster, för han vet exakt hur han vill ha det och har en tydlig plan. Han behöver nog mest hjälp med symaskinen som han känner sig osäker på och någon som finns där vid hans sida.
Så han får sätta igång. Han ritar mönster, gör en modell i papper, väljer material, skissar, nålar, klipper till, klipper om, trixar med maskinen, provsyr, syr ihop, sprättar upp, tänker om, trixar ännu mer med maskinen, syr, syr, syr… förstärker och förbättrar och syr, syr, syr igen… och pratar nästan oavbrutet om hur roligt det är, hur glad han är att få göra det och hur bra det blir!
I början är han så osäker och rädd att göra fel, frågar mest hela tiden och ber mig göra istället. Men jag litar på att han kan. Det gör inget om det blir fel. Vi kan göra om. Vi har all tid i världen.
Och nog tar det tid. Det blir ett tredagarsprojekt där vi sitter uppe till klockan ett om nätterna. Och ja. Han får till och med stanna hemma från skolan för att fortsätta sy medan liv och lust finns kvar, för i vår värld är i.n.g.e.n.t.i.n.g. viktigare än det!
Allt eftersom märker jag hur han blir säkrare och säkrare. Jag blir mer och mer ett trevligt sällskap och någon att slå sitt kloka huvud ihop med när det strular till sig på riktigt. Men det är underbart att få vara den personen! Jag njuter av att få ta del av allt som försiggår i hans huvud och sinne när det jobbar febrilt för att komma framåt! Jag tycker så mycket om att få tänka och klura och hitta lösningar tillsammans med honom!
Att hålla vid sidan av och bara ge hjälp som han faktiskt ber om är inte så lätt. Riktigt svårt ibland faktiskt. Det kliar i fingrarna och jag får bita mig i tungan så många gånger, låta honom testa sina sätt även när jag själv inte tror på dem, låta det gå åt skogen och bara uppmuntra till att ta nya tag och tänka ut andra lösningar. Eller för all del – se att han hade rätt och jag hade fel. Bara en sån sak som att man kan ha symaskinen på golvet och själv sitta på en skateboard som rullar fram och tillbaka medan man syr timme efter timme… det hade jag aldrig fått veta om jag inte hållit tyst låtit honom prova.
Det lustiga är, att under hela projektets gång så sitter jag och tänker på alla fördelar med att han får uppslukas av sin idé så här. Tyst för mig själv sätter jag ord på allt han lär sig och utvecklar och jag tänker att jag ska försöka dela det med honom senare. Sådär präktigt reflekterande så han ”vet att han lärt sig” och förstår att han gjort det helt på egen hand.
Men han hinner före mig. Jag behöver inte påpeka någonting. Punkt efter punkt prickar han själv in och delar med mig medan han jobbar på:
”Mamma jag visste inte att det kunde vara så här kul att sy! Det är så kul när man får sy det man själv vill. I skolan får vi bara sy bebisbyxor!”
”Tack att jag får göra det här på mitt sätt och tänka själv! På slöjden hade jag behövt fråga 100 gånger för att det ska bli rätt och bara sitta och vänta.”
”Tänk att jag är så bra på att sy!”
”Det är så mysigt att sitta här och sy med dig mitt i natten!”
”Man lär sig så mycket när man får göra något man vill göra!”
”Det är så bra att inte du bestämmer mamma, jag märker ju själv när det inte blir bra, då lär jag mig!”
”Jag tror jag ska sitta vid bordet idag… jag får så ont i ryggen när jag knölar ihop mig på golvet…”
”Mamma jag känner mig så säker på det här nu. Jag behöver inte ens fråga dig längre!”
För honom, för mig, för oss tillsammans och för vår relation var det här guld och gröna skogar. Helt ovärderligt. Han har förmodligen lärt sig mer om att sy på dessa timmar än på alla sina år med syslöjd i skolan. Så egentligen var väl det här allt han hade behövt för sin utbildning i slöjdväg. Lägg därtill allt utöver ämnet sömnad som fick växa och blomstra i honom, så förstår du varför jag på riktigt kände glädjetårarna bränna och mammahjärtat sjunga av lycka både medan det pågick och nu efteråt när jag tänker på det.
Och om det blev bra? Det kan du ge dig på!
Maken till pistolhölster samt nöjd och stolt tillverkare har du aldrig skådat. Jag lovar.
