”Föreställ dig att skolan faktiskt hjälpte barn att identifiera sina styrkor, genom att låta dem utforska sina talanger från tidig ålder och låta förmågorna växa under de tio åren, istället för att tvinga alla att följa samma rutin och lämna dem förvirrade inför livet efter examen”
citat av Okänd klok person
Styrkor, förmågor och talanger ~ alla har vi våra särskilda gåvor, eller begåvningar om man så vill. Något vi är genuint bra på eller intresserade av och känner stor tillfredställelse när vi får ägna oss åt. Och är det något jag önskar för barnen så är det just detta, att de ska få möjlighet att upptäcka och respektera vilka de verkligen är, se värdet i just sina speciella egenskaper, ta vara på sina förmågor och utveckla dem, lära sig hur de kan använda dem för att ge vidare något till andra och skapa sig ett liv, en inkomst utifrån det som intresserar dem och får deras hjärtan att sjunga!
Nu ser ju inte skolan direkt ut så, och det den inte ger, utan snarare bromsar och förhindrar, det tänker jag att vi får ge dem hemma istället, så mycket det bara är möjligt. Därför är våra lediga stunder så viktiga, helgerna ovärderliga, loven heliga… Därför är deras fria lek och fria val av hur de vill spendera sin tid något jag verkligen försöker respektera och deras självvalda aktiviteter något jag stöttar och peppar så mycket jag bara kan. Därför är frihet ett ständigt återkommande ämne här, för bara i friheten tror jag att de kan hitta sig själva och sin väg, och få chansen att forma livet kring något som faktiskt får dem att må bra.
Många verkar tycka att det är en bra sak att bli påtvingad ”lite av varje” under de tio åren i skolan, att det ger en bredd av möjligheter och ställer många dörrar på glänt inför den dagen grundskolan är slut, då man plötsligt väntas veta vad man vill och vilken dörr man ska välja.
Jag tänker lite tvärtom ~ hur ska man rimligen kunna veta vad man vill om man aldrig fått höra annat än att det spelar ingen roll vad du vill och är intresserad av, för det är det här du ska lära dig nu. Hur ska man kunna förstå värdet av sina förmågor när det aldrig någonsin är tillräckligt att vara bra på en sak om man inte samtidigt är bra på allt annat?
Jag litar på att det barnen brinner för och längtar efter att få göra leder dem rätt redan nu. Och börjar de brinna för något annat längre fram i livet så litar jag på att det leder dem rätt då. Dessutom tror jag det är stört omöjligt att inte lära sig ”lite av varje” så länge man lever och finns till i världen och verkligheten. Det är det mest självklara och naturliga som människa, att snappa upp och ta till sig och utvecklas av livet självt, så den biten behöver vi nog inte oroa oss för heller.
Och jag behöver inte gå längre än till mig själv för att önska något annat för barnen. Inte ska de behöva bli nästan fyrtio år innan de inser att det de är, det de har, det de är genuint bra på och längtar efter att få ägna sig åt, är värdefullt i sig och kan vara till nytta och glädje både för dem själva och andra. Jag önskar att de ska ha verktygen för att kunna använda de där förmågorna och forma livet som de vill ha det redan från början, så de slipper stå där fortfarande famlande vid fyrtiofem och undra hur sjutton de ska bära sig åt för att ta kommandot över sina egna liv.
Det känns som ett hemskt slöseri med mänsklig potential att tvinga alla in i samma lilla låda, och man undrar just vad tio års styrketräning skulle kunna göra med en människa?
Vad tänker du? Vad önskar du för barnen? Och hur tror du ditt liv skulle ha sett ut om du fått ägna dina skolår åt att utveckla det som verkligen är du?