Vi har haft de bästa av dagar, min elvaåring och jag. Verkligen de bästa.
Skola på distans för en femteklassare i Sverige låter så osannolikt att nu när de fem dagarna är över får jag nästan lov att nypa mig i armen för att förstå att det verkligen hände. Men det hände, det gjorde det verkligen.
All heder åt hans skola för det!
Både modigt och klokt av rektorerna att vara öppna för en sådan lösning i ett desperat läge där de få lärare som är friska varken räcker till eller orkar med. Att skicka hem årskurs fem och sex för distansundervisning måste väl ändå ses som rätt radikalt i skolplikts-Sverige, även om det sker på rullande schema och naturligtvis bara så länge den akuta lärarbristen varar.
Så ur en riktigt förskräcklig situation med många lärare som drabbats av sjukdom av okänt slag kom ändå en liten solskenshistoria för oss. För min pojke var det här det bästa som kunde hända och under alla hans år i skolan har jag aldrig sett honom så motiverad, avslappnad och lycklig på samma gång.
Torsdag morgon gick hans klass till skolan för att träffa lärarna och hämta material och uppgifter inför veckan, sen var upplägget helt fritt.
Och aldrig har det arbetats så flitigt, glatt och ivrigt med hemuppgifter i vårt hus. Han och hans vänner hade planerat att sitta här hemma och studera (studera -visst låter det extra ambitiöst och rart när elvaåringar säger det?!) tills de gjort klart hela veckans jobb på en enda dag och sedan vara lediga resten. Så blev det också. Klockan nio började de och klockan tre var alla klara och gick hem.
Resten av veckan kunde vi leva några hemskolningslivets glada dagar igen, och han fick njuta friheten att ägna sin tid åt sådant som intresserar honom. Själv tyckte han att han hade lov och utifrån såg det säkert så ut, men från insidan var det lätt att se så mycket mer. Så mycket värde i att bara leva och vara tillsammans.
För honom, och för mig, var det sann hemskolningsglädje att till exempel:
~ kunna följa rysaren till USA-val på riktigt, riktigt, diskutera politik, demokrati, mänskliga rättigheter och livet i största allmänhet utifrån hur det utvecklar sig. Att uppkrupna tillsammans i soffan med varm choklad och tända ljus få lära om hur samhället är uppbyggt och fungerar i USA och på andra ställen, om olika delstater och folkgrupper, ekonomi, historia, geografi och religion samtidigt som hjärnorna (nja, i alla fall elvaåringens…) jobbar hårt med överslagsräkning, sannolikhetsteorier och statistik.
~ kunna förlora sig i spännande dokumentärer om Nazityskland, Hitler, andra världskriget och Hitler Jugend som trollbinder, förfärar och väcker frågor OCH ha all tid man behöver för att hinna prata klart och följa upp funderingar i alla möjliga riktningar.
~ kunna bläddra igenom alla de senaste 8 numren av Vetenskapens värld, läsa och begrunda det som känns intressant, fundera och förundras över forskning om både sånt som varit och sånt som kan tänkas komma i framtiden.
~ kunna gå loss i köket och baka överraskningar till övriga familjemedlemmar när helst man vill.
~ kunna ägna timmar åt att öva fingerfärdighet och lära sig butterflytricks till fulländning, utan att behöva avbryta när det går som bäst -eller sämst.
~ kunna ta en promenad tillsammans mitt på blanka måndagen, just när man behöver lite luft, utan att behöva känna sig som en brottsling och oroa sig för att man ska möta någon man känner.
~ kunna ringa till en kompis och leka vid lunchtid en tisdag.
~ kunna läsa bok på kvällen OCH filosofera vidare kring det man läst, återberätta och ligga och småprata fast kvällen blir sen.
Ja, inifrån är det lätt att se alla fördelar med ett fritt liv och ett fritt lärande, även om det här bara var på nåder och handlade om några ynka få dagar.
För oss var det fantastiskt, en liten påminnelse om hur livet var för ett år sedan, ett smakprov på hur det skulle kunna vara och en förhoppning om att det ska bli så igen, och säkert 100 gånger den här veckan har min pojke talat om för mig hur han njuter av tiden och älskar att leva så här.
Skola hemma eller på distans är inte alls detsamma som att hemskola fritt och fullt ut, jag vet. Och jag vet att det heller inte är något som kan passa alla. Lika lite som det obligatoriska skollivet kan passa alla.
Men jag önskar ändå att vi alla ska kunna lära oss något av det här nya, när vi mer eller mindre tvingas prova andra vägar. Jag hoppas att vi ska våga öppna ögonen och se att ”skola” kan vara på så många olika sätt och det är jättebra, för alla människor är olika och behöver olika saker för att lära, växa och frodas!